En liten värld rymmer något stort

Jag kan inte säga att min värld är särskilt stor när barnen är friska, men blir de sjuka krymper den markant. Då rör vi oss inomhus. Ibland längtar jag ut så mycket att rentav tokiga tankar börjar bubbla upp ur mitt inre, jag vill rulla mig i gräset, klippa hela gräsmattan för hand, springa naken i regnet, bara jag får komma ut. Men ut kommer jag sällan. Jag blir inne och torkar bajs och snoriga näsor om vartannat. Fixar mat, dryck och medicin. Leker kurragömma, följa John och sten, sax, påse. Sätter på en film åt lilla och sen en till åt stora, stänger av tvn för att i nästa stund hjälpa stora sätta på datorn. Och så rullar dagen på, i de minst glamourösa hjulspår man kan tänka sig. Trots att mina ögon skaver och känns grusiga av nattens vak gör jag det av glädje. Det är en ynnest att få rå om dem jag älskar mest, ha dem nära. Det är större än en resa till Västindien, en shoppingtur på Ullared eller egentid på gymmet. Jag längtar inte bort, inte idag.  I min lilla lilla värld ryms det största av allt.