En krigande robot

Vissa dagar är en kamp om allt. Ibland när jag vaknar på morgonen och inte ens hunnit gå ur sängen så slår saknad och sorg mig till marken. Inget i kroppen vill röra sig, den är så tung, det känns som om jag andas med bara en lunga. Tvingar mig upp, jag försöker tänka mig som en robot, som att det blir lite lättare att iklä sig en roll som överensstämmer med livlösheten jag känner inom mig. Ser till att barnen kommer iväg till sitt. Efter det tvingar jag i mig en frukost jag vet att kroppen behöver, men den smakar ingenting. Jag tar små små steg hela dagen, borstar tänderna, duschar, tar på mig kläder, gör några måsten, joggar min runda mm. När de tyngsta dagarna infinner sig är varje litet steg som att bestiga ett berg. Kampen mot den inre döden är grym. Tårarna kommer ofta, tårar av sorg, trötthet, modlöshet och rädsla. En panikartad känsla härjar runt i magen och meningslösheten kramar mig krampaktigt. De dagarna måste jag bara igenom, jag kämpar för varje andetag, för livet. Inte för att jag direkt känner någon lust till livet men jag vill heller inte bara lägga mig ner och dö. Kanske bor det ett litet flämtande hopp om en ljusare framtid någonstans inom mig, som gör kriget värt att ta. Kroppen har förvånat mig förut och kanske gör så igen?

Den funkar på nåt sjukt sätt nu, men jag hatar rollen som robot i sorgens krig.