En halvcentimeter åt gången, på sin höjd..

Hon sitter bredvid mig i framsätet på bilen. Vi far genom mörka skogar och småpratar, gillar att bara spendera tid med min äldsta dotter. Vi har lämnat staden bakom oss och är på väg hem. Efter att vi pratat om dagen och andra triviala men alldeles superviktiga saker, vill hon prata om döden. Det dyker upp titt som tätt nu, när jag minst anar det. Hon brottas också med situationen på sitt sätt,  döden har kommit nära även för henne. Hon vet varför mamma gråter ibland, hon vet vad som kan komma att hända någon hon tycker väldigt mycket om, klart att det väcker tankar hos henne också trots att hon bara är 6 år. Hon undrar om jag kommer att dö före henne. Jag svarar att vanligtvis blir det så och om jag har tur och får leva dör jag först när jag blir gammal, och att hon då är vuxen och säkert har egna barn. Hon säger att hon hoppas på ett liv efter detta, att det bara börjar om och att jag då är hennes mamma även i nästa liv, eller på nästa plats. Det hoppas och tror jag också svarar jag med en osynlig tår i ögat och en smärta i bröstet. Men sen, som att vända på en hand och precis innan det skulle till att brista för mig, tycker hon det är nog. Nu behöver vi inte prata mer om döden mamma, utbrister hon och slänger sig in i andra samtalsämne utan större problem. Vi avhandlar tiggaren vi gjorde glad och varför vi inte köpte tuggummit som smakar jordgubb. Vad hon ska bli när hon blir stor och varför det är mörkt ute fast det inte är kväll än. Jag hade inget val än att slänga mig ifrån min brutalt smärtsamma sorg och in i helt andra saker, tårarna kom av sig.

Jag håller fullkomligt med henne, prata mer om döden behövdes faktiskt inte, inte just då. Det räcker gott och väl att närma sig den en halvcentimeter åt gången. Den konsten behärskar barnen fullt ut. Jag däremot måste se på henne och lära mig på nytt.