En haltande dag

Dagen har haltat från början till slut. Den har inte varit  katastrofal på något sätt, jag har inte sämre fantasi än att jag kan föreställa mig en sämre dag, så är det ju, så är det nästan alltid. Men jag har INTE suttit vid rodret, jag har kastats hit och dit, som ett oroligt löv i en byig och oförutsägbar vind. I en inre bemärkelse har jag sökt mina rötter i en kall ofruktbar jord. Jag har hittat hem. Jag har gått vilse igen. I en yttre bemärkelse har jag  påbörjat mycket men avslutat lite, hela hemmet känns halvfärdigt när jag nu ser hur dagen ger upp för natt. När allt stillat sig, när vinden mojnat, när de små somnat så klarnar dagen något.  Jag känner hur jag börjar andas djupa andetag, hur hjärtat åter slår lugna fasta slag, jag känner tyngden i min kropp och min tankes tydlighet. Jag slänger ett öga ut i trädgården och upptäcker något som får mitt ansikte att spricka upp i ett frågande leende. I avsaknad av en trimmer har jag lyckats få till det riktigt snyggt med en helt vanlig grässax! När hände det och hur, jag minns ej. Min närvaro måste varit frånvarande i allra högsta grad. Skrämmande. Men inte så tokigt resultat av en haltande dag.