Ligger ensam i ett rum som långsamt väcks till ännu en dag. Det låter ju ganska behagligt nu när jag sätter ord på det, men det är inte den känslan som tar över när jag känner efter. Mörkret inom mig är starkt och jag kämpar för att hålla det på armlängds avstånd. Min själ kränger och vrider sig för att undvika att det svarta får ett alltför stadigt tag om den. Men idag är det så svårt. Det är överlägset mig. Vågen är för hög och kraftfull. Det inom mig som inte vill mig väl vinner de flesta stunder och ibland kommer tårarna. Tårar av utmattning och frustration.
Jag reser mig upp. Sätter igång att måla och slipa lister. Städar. Tvättar.
Men just idag hjälper inget. Kaoset inombords ger sig inte. Jag famlar i mörkret efter något fast som jag kan luta mig emot, men inget finner jag.
Jag försöker verkligen vara stark, stå emot, men det går inte.
Jag faller handlöst. Hoppas jag reser mig igen.
