En dag vänder det

Lägger mig tillrätta under det varma täcket, ser träden kasta skuggor mot mina skira vita gardiner. Känner mig trygg men ändå inte. Försöker andas mig avslappnad men det fungerar inte alls. Tårarna bränner och jag sörjer så mycket just nu. Sörjer det mörker som inte går att slå hål på, sörjer min maktlöshet, sörjer smärtan i mitt bröst. 

Tidigare var jag ute i den ljusa vårkvällen och slet upp ogräs på grusplanen. Stenarna rev och skar mot huden på mina bara händer. Jag arbetade smått hysteriskt, blodet rann längs mina fingrar. Det varma lite trötta solljuset silade sig in i trädgården och färgade trädtopparna i brandgult. Det var vackert. Och tyst. 

Plötsligt rann tårarna och landade i gruset vid mina fötter. En sörjande människa är jag nu, som vattnar jorden med mina tårar. Må det växa nåt annat än ogräs där. Må hoppet spira, jag saknar så att känna det. Hopplösheten verkar trivas i min själs steniga jord och det skaver. Vill se en morgon gry, vill slippa den tunga stenen i mitt hjärta, vill så gärna känna mig lätt och glad igen.

Tanken bär mig till en tid som varit, tillbaka till glädjen. Tycker om att återse lyckliga stunder som varit i mitt inre. Skrapa färgen från de tavlorna och ta med mig till nuet. Som föda för min själ när världen min rämnar i svart.  

Vet att många har det tio resor värre, vet att jag har så mycket att vara glad och tacksam över, men den här smärtan är mig övermäktig somliga dagar. Den slår små hål i mig och allt det fina läcker ut. 

Det gör så ont. Idag - en smärtans dag. Men jag tänker innan natten sveper mig bort, någon gång byts mörker mot ljus, någon dag vänder det.