En dag reser jag mig igen

Jag ser en trädens gula soldat bli synlig vid vägkanten, snart anländer hela skogens armé och färgar omgivningarna i gult och rostigt rött. Men sensommaren står fortfarande som en ogenomtränglig vägg och hindrar höstens framfart. Det är vilsamt på något sätt, när det står och väger mellan årstiderna, min själ suger in det sista av sommaren och ställer in sig på skiftningen, jag tror jag är beredd, hösten kan komma. Känner hur själen är stum och trött, antingen känner jag inga känslor alls eller så är det fullt kaos. Humöret sviktar och tålamodet är helt raderat somliga dagar. Svarta dagar har krävt sitt och gjort sår som skaver och gör ont, vilan är därför knapphändig. Trots det har jag upplevt att det starka livet tränger igenom här och där ibland, som små blommor som spränger asfalten. Jag börjar tänka på sådant jag gillar att göra, vågar försiktigt se fram emot saker, så eländet kväver inte allt, just nu. Men tillvaron har gungat för länge och gjort mig sjösjuk så när lusten väl kommer emot mig så orkar jag inte resa mig, ta den i hand och följa med. Jag är för trött. Men jag blir glad av att se livslustens ansikte när den anländer och faktiskt även ryggtavlan på den när den går, trots att jag inte förmår ställa mig upp och slå följe. Snälla fortsätt komma, plötsligt en dag reser jag mig igen.