En dag, ett smycke

Vissa dagar är som lösryckta öar i tidens ocean. Igår var en sådan dag. En perfekt dag i många hänseenden och jag var lycklig. Det kändes som att befinna sig i en bubbla med en skyddande hinna mot allt som gör ont, ändå var dagen sprängfylld av närvaro och just verklighet. Men mörkret fick stå åt sidan för glädje, värme och kärlek. Vattnet var blått, solen lös, fåglarna sjöng och våren sträckte på sig i sitt nyvakna tillstånd. 

Och det var bara vi syskon som förr fast nu. Jag ville inte att dagen skulle ta slut men den gick obönhörligt fort och efter att vi skiljts åt kom tårarna. Tårar av glädje men också av smärta och vanmakt. Livet är som vatten, hur jag än kupar mina händer så droppar det och läcker. Tills knogarna vitnar försöker jag rädda ett liv från att rinna ut men lyckas ej. När slutar jag försöka, går det att landa i en acceptans av det oföränderliga? Jag tvivlar på det, jag är INTE där nu. Jag sparkar och slår med knytnävarna mot livets regelbok i hopp om att hitta ett kryphål. Dagarna är en kamp mot tiden, mot allt. 

MEN vad än framtiden bär med sig så kommer gårdagen alltid vara som ett vackert smycke att bära runt min hals.