En bruten vinge

De ljumma vindarna smeker min hud. Jag går långt och i rask takt med hög musik i öronen, idag hanterar jag sorgen på det sättet. Vissa dagar sitter jag vid graven, andra dagar skriver jag av mig eller bakar, och vissa dagar gråter jag och är arg. Att ge sig ut i naturen med musik i öronen är nog det bästa har jag erfarit. Motionen gör kroppen gott och musiken lyfter, tröstar och distraherar själen en aning. 

Älskar när det blåser på sommaren, de varma vindarnas läkedom.

På väg hem hejdas jag mitt i steget, precis när låten jag lyssnar på får mig att släppa loss och prova några "moves". Det kan vara det smått pinsamma med att ha lite FÖR hög musik på, jag stänger ute resten av världen och inser inte att folk kan se mig. Men idag kunde jag inte brytt mig mindre, vill kroppen svänga loss lite gäller det att passa på, fånga tillfället, för det händer allt mer sällan. 

Men just då kommer jag abrupt av mig, framför mig mot den svarta asfalten ligger en svart bruten vinge utan kropp. Jag blir stående, nästan paralyserad. Efter en stund kommer verkligheten över mig igen. Jag sparkar undan den och skriker, jädra död! Sluta göra dig påmind! Har fått nog av dig! Ilskan går tillslut över i gråt, tårarna kan inte sluta rinna. Vänder blicken mot himlen och frågar, flyger du nu min bror? Är du fri?

I hela mitt liv har jag ibland medvetet men oftast omedvetet längtat efter att livet ska lyfta. Väntat på en känsla av frihet och gränslös glädje. Jag lider inte brist på något men det är som om själen är större än det här livet och upplevs därför alltid halvfull. Något saknas och jag har nu kommit till den insikten, att det nog kommer förbli så. Jag har stillat mig och söker inte lika desperat längre.

Bilden av den svarta brutna vingen, blev en bild av dig. Du lämnade den här, det ofullkomliga. Din kropp som tillslut gav upp frigjorde dig, din själ kunde på så sätt lyfta till höjder bortom vår föreställning. Det är mitt hopp och min tröst, att det är inte i det här livet vi lär oss flyga.