Sorgen har förlamat mitt hjärta och själ i många månader nu. Jag har valt att spänna blicken i det mörka, inte fly eller blunda. Under tiden har jag trott att det har varit fel, att jag i större utsträckning borde ha distraherat mig. Nu när jag sen någon vecka tillbaka upplevt att tyngden av det ledsna lättat lite, inser jag att "valet" att sörja så intensivt ändå tog mig framåt. Smärtan och saknaden finns kvar men de är lättare att bära. Jag förmår stå upprätt, vågar tänka framåt och kan se ett foto på min bror utan att bryta ihop.
Vad händer då, när jag mentalt andas ut lite? Jo, då lägger kroppen av. Utmattad är min teori. Orkar inget. Står jag upp för länge känns det som att jag kommer svimma. Mina händer skakar, det går tungt att andas, varenda muskel är spänd och jag gråter ofta och plötsligt - inte av sorg utan av ren utmattning. Backarna som jag sprungit uppför sen i somras orkar jag inte med nu.
Mentalt mår jag rätt ok om jag jämför med hur det kändes för ca två veckor sedan. Får inte ihop det. Trodde kropp och själ höll varandra i händerna, att de mötte utmaningarna tillsammans, samtidigt.
Men detta lopp har de inte sprungit vid varandras sida. När själen inte orkat mer har den lämnat över stafettpinnen och sedan fallit till marken. Då springer kroppen en sträcka tills kraften sinar där, och så verkar det hålla på. Kan inte avgöra om det är bra eller dåligt. Resultatet blir i alla fall att de inte ger mig en lugn stund.
Kan bara hoppas på att jag så småningom slipper springa sorgens gator, att det räcker att jogga eller lunka och på så sätt slippa dessa totala utmattningar. Att pendeln stannar på någon slags jämvikt och balans.
