Döden döden

Jag räds döden. Kanske inte min egen i första hand utan andras, särskilt döden hos dem som står mig nära. Jag räds splittringen den kan orsaka, tomrummet den lämnar efter sig som inte kan fyllas, den skavande förlamande sorgen i hjärtat. Ofta kan jag inte ens närma mig den i tanken men ändå vill jag inte stänga den ute, försöker meditera över döden minst en gång om dagen. Det hjälper mig att värdera livet och mina närmaste, det ger mig perspektiv på de relativt små problemen i vardagen som lätt förstoras upp. Läste nyss, skrivet av någon, att hon tänkte inte bjuda in döden i livet förrän den själv aviserar sin ankomst. Kanske fungerar det förhållningssättet för vissa men inte för mig. Jag tror döden är alldeles för "undanstädad" i samhället, undanskuffad till sjukhus och kyrkogårdar. Vi vill inte se den, inte veta av den, inte leva i ett samhälle där den har en naturlig plats, trots att den är lika naturlig som födelsen. Den går ju trots allt inte att vinna över, inte att städa undan, inte att tiga ihjäl. Jag vill inte bli besatt av den men jag vill på något sätt bli dess vän. Vila i en daglig acceptans av dödens realitet. Svårare än svårt de flesta dagar och aldrig lättare än lätt. Deprimerande, mossigt, dumt och onödigt kan tyckas av vissa men jag håller inte med. Att leva med dörren lite på glänt till döden gör för mig, livet mer levande.