Det värsta tänkbara

OHur skulle jag kunna veta? Att människan bredvid mig på badstranden bar den tyngsta av sorger. Att den familjen genomlider min största fasa. Att de varje morgon tvingas leva i tomrummet och andas saknaden av ett barn som lämnat dem i tidig ålder.Det jag fruktar allra mest, den tanken jag aldrig kan tänka till slut, att mista ett barn, det är en realitet för den familjen. Men nu när jag vet, vad kan jag säga?Inget.Jag står stum inför tragiken, stum  inför sorgen utan gräns. Den personen jag mötte idag gestaltade min otänkta tanke, min rädsla utan namn, min mörka avgrund utan botten. Med några få ord gjordes ett försök att beskriva det obeskrivbara.  Och samtidigt som den värsta tänkbara verkligheten slog mot mitt hjärta och  fick det att brista så infann sig ett märkligt lugn hos mig. Det mest groteska monstret  drogs fram ur mörkret och in i ljuset. I skuggan av det ter sig alla andra spöken löjligt små. Djupt beklämd och sorgsen försökte jag sen fortsätta njuta av sommaren.Så svårt.Tydligt tyngd och tydligt märkt av en annan familjs öde blev den här dagen. Men på något sätt, nu när mörkret lägger sig över skogen här hemmavid, är det hoppet som lyser starkast. Det går bevisligen att överleva sin värsta mardröm.