Det väger tungt nu

Jag släpar mig igenom dagarna. Kroppen känns tung och tanken stum. Jag tvingar mig att göra saker, som att gå upp ur sängen, baka, laga mat, klippa gräset, duscha och klä mig. Inget ger sig naturligt och springer inte ur någon livslust. Inget skänker mig heller någon glädje, bara distraktion. Det är bara ett försök att motverka psyket som säger åt mig att ligga i sängen hela dagarna och titta upp  i taket.

Luften känns syrefattig och jag skrattar nästan aldrig. Känner hur jag försöker förbereda mig på vad som håller på att hända, men det går inte, jag slår det ifrån mig. 

Vad gör man när allt hopp är ute?! Jag tror det är då man ska hoppa, mot det okända, det skrämmande och mörka. Hoppa med tron om att det finns någon som vill mig väl trots allt. Någon som tar emot mig, någon jag inte kan se. Så när hoppet lämnar hänger jag i tron. Men jag känner mig så tung, är rädd att den inte orkar bära mig när jag faller, att jag kommer krossas. 

Det är så svårt nu men jag har inget annat val. När tillvaron väger så tungt håller jag inte hårt och bergfast i tron, greppet är lätt och osäkert men jag hoppas det räcker.