Det haltande livet

Jag upptäcker honom i periferin. Han stör ordningen, han bryter mönstret, han går inte som vi andra. Ena benet är som en krum trädstam  avspeglad på ytan i en porlande bäck. Egentligen helt obrukbart men ändå lyckas han på något sätt stödja på det och få till en gångstil som minst sagt är annorlunda.Hos honom synliggörs allt ofärdigt som hos mig till största del bara finns på insidan.Han släpar sig gatan fram och symboliserar det haltande livet.Det som inte blev som det skulle eller önskades, utan bara är som det är.Jag vill inte att han ska möta min blick. Kanske skulle han tro att jag nervärderar honom, ser honom som än sämre människa, när jag egentligen tycker han är det mest friska och äkta i hela stadsbilden.Jag sänker min blick.Alla tänkbara fasor spelas upp för min inre syn varje gång jag ser honom.Vad har han råkat ut för? Vad har märkt honom? Vad för olycka döljer sig bakom hans vanställda ben?Egentligen vill jag nog inte veta. Inombords skriker jag till honom, stäng dig inte inne, fortsätt patrullera på gatorna, stör vår rytm! Vänder mig om och ser honom försvinna  bakom nästa krök.Stadsbilden är som vanligt igen, människor som går likadant, stressade, jagandes det perfekta livet. Men jag saktar ner och hyllar det defekta, det mänskliga, det svaga och ofärdiga.Det perfekta livet finns inte.Men den haltande mannen på stan han är högst verklig.