Det finns ingen skatt

Oro, rädsla och ovisshet kliar inombords, som ett eksem. Inget jag provat lindrar denna klåda på insidan. Paniken kryper genom hela min kropp. En dag känns som en evighet, tiden kryper fram och känslan av att inget händer, att ingen gör nåt för att bromsa eländet kväver många andra känslor just nu. I ett försök att få lite lindring, stoppar jag hörlurarna i örat och lyssnar på ljuv musik på alldeles för hög volym. Jag blundar och tonerna intar hela min kropp, det blir som en drog, jag kan inte sluta. Lyssnar på samma sång, om och om igen. Tillslut känns det som att mörkret pressas ut genom mina porer. Jag vågar inte stänga av musiken. Den skänker mig lite ro, om än väldigt tillfälligt. 

Hur kunde det bli såhär? Livet? Jag klarar inte av att stå upprätt med detta tunga pansar som jag tvingas bära. Sorgen är så tung.

Fastnar med blicken på granarna utanför fönstret, blir avundsjuk på hur lätt vinden leker i dem. Avundsjuk på månen som lyser upp skogen med samma isande starka ljus som alltid. På träden som står och ramar in vår tomt som de gjort sen vi flyttade hit. Konstigt kanske, men det till synes oförändrade gör mig just avundsjuk. 

Kanske för att jag inte är densamme. Varför kan jag inte bara få fortsätta vara jag? Hel och inte trasig och oigenkännlig. Jag tvingas till en förändring, slipas av livets stora och starka vågor. Mot min vilja. Jag spjärnar emot. 

Det kan inte komma nåt vackert ur den prövning vi står inför nu. Jag kommer aldrig kunna se det, aldrig hitta någon skatt vid ökenvandringens slut.