Det finns hopp

En dag för återhämtning. Jag söker vila och läkedom i naturen, för min trasiga själ och tyngda hjärta. Naturen gör mig aldrig besviken, det känns som om moder jords vagga har den frid och ro jag behöver. Särskilt om våren blir det extra tydligt, livskraften riktigt vibrerar under ytan och det till synes döda får liv återigen.  Jag får alltid lust att plocka in allt från naturen och placera våren på mitt bord. En vilja att sudda ut gränserna mellan ute och inne blir så stark den här tiden. Jag fullkomligt suger i mig allt, dofterna, växtligheten, ljuset och de ljumna vindarna. När jag sitter på huk i dikesrenen och plockar de vita fredsduvorna på marken, tänker jag att,  tänk om. Om jag plockade alla vårens blommor, fångade dofterna, silade livskraften ur marken och lade allt komprimerat i en burk och gav till dig, skulle du bli frisk då? Om jag bara kom på ett sätt att göra det på, tror jag faktiskt det. Livet är ju så starkt nu, det spränger till och med genom asfalten.

Jag sätter mig vid bäcken och lyssnar på hur vattnet dansar fram, det är som ljuv musik för mina öron. I handen bär jag en bukett av vackra blommor. Jag lapar dess doft och inser att det finns hopp även för mig, trots min bräckliga trasighet. Jag ser det ju överallt nu, att skönheten kan blomma, även på en ranglig stjälk.