Det bleknar ju inte

Jag kan känna hennes närvaro så tydligt vissa dagar, som om hon befann sig i samma rum som jag. Då kan jag komma på mig själv att prata med henne, berätta saker eller be om råd. Min mormor dog för många år sedan men vi har fortfarande en levande relation. Hur kan det komma sig? Beror det på att väggen mellan liv och död är så tunn så tunn, som en fjärils vinge. Eller är det kärleken till henne som gör allt så levande? Kanske är det mormor själv som vakar över mig och ser till att hon inte glöms bort. Hur som helst tycker jag det tyder på att döden inte är något slut utan snarare en början. 

Brukar tycka döden känns mindre skrämmande när jag vet att mormor finns på andra sidan och med all säkerhet kommer mig till mötes med öppna armar när turen kommer till mig att lämna detta livet. Innan hon dog trodde jag att en människas bild långsamt och med tiden suddades ut i minnet, att man krampaktigt skulle få försöka framkalla den. Men så har det inte blivit. Bilden av mormor är så tydlig, klar och färgstark, som om vi träffats igår. Jag minns hennes händer, fårorna i ansiktet, vigselringen, håret, den finurliga blicken, kläderna och hur bullarna smakade. Jag minns hennes sagoberättande röst. Så mycket finns kvar i mig. Det ger mig hopp, det tänder en evighetsgnista i mig som jag värmer mig vid när iskylan vill lamslå mig. 

Mormors liv har sen länge gått ur tiden, men hennes doft dröjer kvar här, bilden av henne har inte bleknat.