Det är som det är och inget annat

Jag vill inte vara en ambassadör för det negativa och mörka. Vill inte sprida hopplöshet och elände. MEN däremot tänker jag inte förtränga toner inom mig bara för de kommer med en viss dov klang. Jag är full med olika känslor och just nu väger de mörka mer än de ljusa. Detta trots att jag har det så bra så jag nästan skäms. Så är det bara och det tänker jag INTE be om ursäkt för, att jag inte lyckas vara så lycklig som "pepparna" säger att jag borde. Finns många människor i min närhet som besitter en smittande och äkta livsglädje och optimism. Kommer jag dem nära fullkomligt suger jag i mig det de utstrålar. Det gör mig gott, men jag avundas dem, önskar min livskraft var starkare och lös ljusare. Men jag försöker vara mig själv, bottna någonstans inom mig i det egentligen bottenlösa. Försöker vara sann. Måste nu få känna det jag känner, måste möta skuggorna i mörkret och inte fly, måste uthärda mitt kaos och krig på insidan. Tänker flera gånger om dagen, hur lyckligt lottad jag är men jag förmår inte känna det. Inte nu.

I ett samhälle där det finns ett outtalat  krav på att vara lycklig och lyckad, tänker jag ändå på vikten av att erkänna och acceptera känslor som inte är så "attraktiva". Vissa mörka stigar lyses inte upp av månen och när livet tar mig över mörka vatten ser jag inte alltid ljuset från någon fyr. Så är det bara.