Det är kallare nu

Sitter på ett fik med 50-tals anor och ser julen göra sig påmind i varje hörn. Kanske är jag, sett från vissa ögon, lite konstig då jag sitter helt ensam. Jag är lite av en ensamvarg, men det är inte vid många tillfällen nu som jag har möjlighet att vara just det.  Bra det såklart. Men nu i stunden, njuter jag enormt. Julmusiken kommer ut ur högtalarna i en behaglig volym. Ett gäng äldre män sitter i andra hörnet av lokalen och samspråkar och bidrar till en levande och hemtrevlig stämning. Kaffet är rykande hett. Det är nästan perfekt, ÄNDÅ kan jag inte hålla tillbaka tåren som trycker på och vill ut. Sorgen ligger så nära, så ytlig, hela tiden.

Har noterat det på sistone, att i de stunder då jag känner mig lycklig gör sorgen sig påmind som mest. Då kommer det ofta tårar, en del av glädje över det jag har och några av sorg över det jag kanske kommer förlora. Omedvetet går jag och väntar på att komma i balans, men det är kanske så, att jag aldrig når dit igen. 

Är nog märkt för livet. Men förhoppningsvis hittar jag så småningom ett sätt att förhålla mig till det "nya" livet som nu är mitt. Ett sätt som ändå möjliggör att allt kan fortgå. 

Tiden snurrar ju trots allt på, även om det känns som om den stannat. 

En trevlig servitris ler åt mig och frågar om allt smakat bra. Jag drar halsduken tätare om min hals, tar på mig jackan och lämnar det varma fiket och ger mig ut i snålblåsten. Det är kallare idag. Det är kallare nu.