Det är inte sorgen som driver mig till vansinne, det är saknaden

Jag ser över ängen tills den tar slut och där skogen tar vid önskar jag att du skulle komma ut och gå mig till mötes. Tittar ofta upp mot himlen, letar tecken, något som säger mig att du ser oss och att du lever fast någon annanstans. Oftast blir jag besviken. Läser om andra människor som är i sorg och som verkar se tecken och hälsningar överallt. För min egen del har det varit snålt med sådant. Kanske kommer det, kanske inte.

Inom mig däremot, är du högst levande. Kan komma på mig själv att föra en dialog med dig, jag kan ställa en fråga och känna att jag får ett svar. Kanske för att du varit min bror i 39 år , dialogen tar liksom inte slut för att du inte längre finns, den fortsätter inombords.

Nu kan jag säga att just sorgen bleknat lite, tårarna kommer inte lika ofta som förr - kanske för att jag sörjt och gråtit under så lång tid. Däremot driver saknaden mig till galenskap vissa dagar. Sorgen har liksom en ventil, den kan jag gråta ut och efteråt brukar det kännas lättare. Vad gör jag med saknaden? Jag upplever att den har en annan karaktär jämfört med sorgen. Den biter sig fast, urholkar och äter av mig. Hänsynslöst. Ofruktbart. Visst varierar den i styrka från dag till dag, men tomheten är vidrig. Tror det är därför jag letar efter dig i min omgivning. Jag skulle behöva en liten hälsning från dig, det enda som jag tror skulle kunna lindra denna min plåga. 

Saknaden efter någon som gått bort är som att ett rum inom mig blivit tomt, och jag kan aldrig mer gå in där och värma mig. Inte ens minnena av dig kan fylla det med en tillfredsställande trevnad. Inte nu.