Desperation och frågor utan svar

Jag har hållit huvudet över ytan några dagar och försökt leva som vanligt och gjort vanliga vardagssysslor. Tror att jag lyckats vila lite mentalt. Men ikväll kom paniken krypande och sorgen välte över mig som ett stenblock och slog mig ner i bottenlöst mörker. Jag gav mig ut i naturen för att söka tröst, det brukar fungera för mig. Kvällssolen var ljummen men vinden lite sval och jag satt på en sten under ekens skyddande lövverk och grät tysta uppgivna tårar. Korna såg frågande på mig där de stod och hängde över taggtråden för att försöka nå det saftiga gräset i dikesrenen. Det är mitt i sommaren men ändå bar jag på en känsla av höst. Blomningen har nått sin topp och kommer sakta sakta dala ner i vila igen. Jag ställer mycket frågor nu, inuti mig, de flesta förblir obesvarade. När jag satt där omgiven av allt det gröna och vackra kändes det som att det kommer vara den sista njutbara sommaren för mig. Hur ska det ens kunna bli sommar igen om det jag fruktar kommer ske? Hur ska solen orka upp på morgonen, kommer våren kunna spränga vinterns kyla igen och kommer då blommorna att fortsätta dofta? Kommer jag kunna höra vinden prassla i löven? Kommer isen smälta på sjön och kommer molnen kunna skingras på himlen?

Kommer jag kunna skratta och njuta? Kommer bären i skogen tappa sin färg och smak? Fågelsången, blir den sorgsen? Och den mest skrämmande frågan av dem alla, kommer livet inom mig att slockna helt, och i så fall, kan det verkligen födas på nytt?

Jag reste mig från min sten, strök en tår från min kind och gick och ställde mig mitt på ängen. I ren desperation sträckte jag ut armarna, vände ansiktet mot himlen och skrek så högt jag kunde, här är jag, ta mig istället!