Den tunna isen

Jag minns en händelse så väl, långt tillbaka när vi syskon var i tonåren. 

Det var vinter och vems ide' det var minns jag inte men vi skulle över en å med strida strömmar under isen för att komma till en liten göl i skogen där det gick att åka skridskor. Isen på ån var tjock för att vara på en å men för tunn för att ta sig över, egentligen. Vi gjorde det på frigolit med isdubbar och ett rep, om minnet inte sviker mig helt. Min yngre bror tog sig över först för att sedan kunna dra över oss andra på frigolitskivan. Ren idioti när man tänker på det nu men allt gick väl då. Jag litade så på min yngre bror, han fixade allt, han var den stora praktikern, han byggde allt, tänkte ut mycket och gör så än idag. 

Jag var livrädd där ute på åns tunna is när turen kom till mig. Men jag tittade på honom på andra sidan och trots att isen brakade och knakade ingjöt han lugn i mig. Det är ingen fara, isen håller. 

Nu står han där, min bror, på den tunna isen och har ett respektingivande och ofta smittande lugn. Jag står inte långt ifrån, med ganska fast mark under mina fötter och är fullkomligt livrädd. Men jag försöker göra som då, ta till mig och smittas av det lugn han faktiskt sprider. Men tanken på att det borde vara tvärtom lämnar mig inte. Det borde vara jag som inger honom lugn från min trygga plats. Allt är så galet och fel just nu. 

Jag lägger nu mitt hjärta i vågskålen och hoppas till tanken nästan blöder, att isen ska hålla mot alla odds även nu, som den gjorde då.