Den smala vägen

Här ute på landet, längs vår gata i vår lilla by, där hjälps vi åt. Vi går åt sidan, sänker farten, stannar vid mötesplatserna och ibland får man till och med backa eller köra in på någon sidoväg för att släppa förbi en traktor, mjölkbil eller stor timmerbil. Vägen är smal, inte extremt smal men det krävs lite finess ibland för att kunna mötas. Vi som bor här har det i blodet, vi får det att fungera. Därför är jag övertygad om att den vulgära Volvon , som jag kallar den, inte bor här i trakterna. Jag såg på långt håll (som tur var) att bilen inte riktigt var av den typen som visar hänsyn eller färdas med gott omdöme, så jag valde att stanna helt, så långt ut vid vägkanten som jag kunde. Den mötande bilen gjorde ingen ansats till att köra åt sidan utan fortsätter i alldeles för hög hastighet som om jag inte funnits. Jag blev rädd, höll andan och blundade. Det small till när hans backspegel slog i min. Idiot! Det var min första och enda tanke. Hans bil var av nyare modell, min snudd på antik. Backspegeln var fortfarande hel så jag valde  att köra vidare efter att jag gett luft åt en serie svordomar av det mildare slaget. Såg dock i backspegeln hur Volvon bromsade in och stannade. Han ville säkert se hur det hade gått med lacken, jag brydde mig inte om min, så länge backspegeln var hel så störde det mig inte om det blivit ett litet märke. Var dock glad att mötet inte gjorde mer skada än så. Jag skakade av mig vreden och fortsatte min färd. För att kunna mötas längs den smala vägen krävs det att man skapar utrymme, visar hänsyn och respekt för att överhuvudtaget kunna komma vidare.