Den lilla flickan

Vaknade med en dröm som fortfarande andades i mitt huvud. Stormen som rasat inom mig några dagar stillade sig och en upplyst rofylld glänta blev synlig i mitt inre. 

Drömmen var om min barndom.

Hur jag planlöst vandrade i ett landskap som sett mig växa upp. Jag såg min skog som jag kunde bättre än min egen ficka, kojan i trädet som pappa byggt, grodorna i dammen och vitsipporna i hagen ovanför huset. Bäcken. Tågrälsen. Ån. Berget. Grusvägarna. Fragment som jag i drömmen kastades emellan. Mina kära syskon, en skara på sex barn som sprang oskyldigt och glatt mellan årstiderna där hemmavid. Det var en vacker dröm på alla sätt. Nu ligger jag vaken och suger ut den sista känslan från drömmen, som att jag inte kan få nog. Borde gå upp, borde väcka barnen, men en liten stund till blir jag liggande i den andäktiga tystnaden. Hörde mitt hjärta slå och mina lugna andetag. Jag ville så gärna somna om, fortsätta där drömmen slutade. Leva i den värld som var så bekymmersfri. Inte behöva vakna och vara rädd för stormen som rasar besinningslöst vissa dagar. Tillslut tvingade jag mig upp, körde barnen till dagis och mötte kostymklädda män i slips på jobbet. De pratade om företagets framtid och utveckling. Jag mindes inget efteråt. Drömmen fortsatte att glöda i mitt inre, drog min uppmärksamhet från nuet, stal av min närvaro. Som att mitt förflutna ville krama om mig och inte släppa taget. 

Den där lilla flickan från drömmen,  som är jag, springer fortfarande genom livet. Nu med ett oväder i hasorna. Jag borde ta hand om henne bättre.