Den gapar inte tom

En söndag i januari och vi syskon runt ett bord. Det är kallt ute men sannerligen inte inne. 

Ett år har gått. Ett känslornas år. Svävande, varma och sprudlande känslor. Kalla, hotande, tunga och förlamande känslor. Idag är vi bara fem stycken, men ett syskons frånfälle beror på helt andra orsaker än de jag fruktat ett helt år nu. Han vi alla varit så rädda att förlora är fortfarande med. Men den tomma sjätte stolen väcker ändå fasan i mig. En framtid slår med sina hotfulla vingslag i ansiktet på mig och jag får svårt att värja mig. När vi sitter där samlade, bara vi, känner jag så tydligt de starka banden, band som inte går att slita av. Hur vi delar samma blod. Det är något visst, något beständigt och något ovärderligt. 

När vi skiljs åt efter en dags samvaro känner jag mig lycklig. Men när jag vänder mig mot köksbordet sugs min blick till den tomma stolen. Mörker faller över mig. Saknad fyller mitt hjärta trots att jag inget saknar. Tomheten ekar, fast jag inte är tom.

Det är framtiden som försöker dra mig från nuet, jag känner igen det.

Men jag rätar på ryggen, hör mitt hjärtas fasta slag, drar några djupa andetag och samlar mig. 

Det har gått ett år, men stolen gapar inte tom än. Det sitter fortfarande någon på den. Det gör det faktiskt