Bygga bo

Det är så speciellt med våren. Jag blir seende, mer än annars, vill inte missa något. Våren är kort och flyktig men så underbar, vederkvickande, livfull, ljus och hoppfull. Idag gick jag ut i en morgon där fågelsången ackompanjerade mina steg mot bilen, solen vände och vred sig nyvaket och gav ett löfte om att hon idag skulle hålla varje moln på avstånd. Vinden smekte mig behagligt och den ljusblå himlen ovan mig gav en känsla av rymd och frihet. 

Jag såg de lysande blåsipporna inne i den mörka skogen vid vårt hus, de lös likt ädelstenar, välkomnade den nya dagen som höll på att vakna. Jag såg till och med myran som envist ville klättra längs mitt ben, men jag brydde mig inte ens om att vifta bort den.  Allt knoppade sig runt mig och just då tycker jag det är som vackrast, innan det brister, innan grönskan exploderar, som njutningen en fredag när hela helgen ligger framför mig. 

Idag kunde jag, trots de svarta fåglarna som kraxar i mitt huvud, inte frambringa någon oro, vånda och sorg. Det ljusa var för starkt, det genomlös hela min varelse. Då kom tanken, att jag vill bo i våren, just här vill jag för alltid finnas. Trots att jag vet att det delvis är vetskapen om vårens begränsade tid som gör den så vacker. Och visst skulle jag sakna sommaren, hösten och till och med vintern när den är som bäst. 

Men just nu finns det bara en tanke som ständigt återkommer och hörs som ett eko i hela min kropp. I våren vill jag bo, just nu, just här vill jag slå upp mitt läger.