Brittisk humor och tårar

Jag skrattade åt brittisk humor igår kväll. Det är något visst med humorn hos britterna, den kan vara helt vrickad om jag ska vara ärlig. Vet inte om det var därför den kröp under min tungsinthet och fick mig att skratta – så där hjärtligt och nästan kiknande. Sådant skratt har jag på sin höjd upplevt 2-3 ggr under den här sommaren. Enligt mina mått mätt så är det ganska generöst.

Det märkliga är att när jag får tillfälle att skratta, så stelnar mitt ansikte till direkt efteråt. Inte på grund av dåligt samvete, men hela min kropp skriker att det är något jag har glömt för en kort stund – sorgen. Hela jag är inställd på sorg, det är normaltillståndet, om jag då skrattar reagerar kroppen på det, som att det vore något fel.

Efter ett glädjerus kommer tårarna ganska lätt, och jag minns vad som fattas mig. Glädje och sorg går hand i hand, och tur är väl det kan jag tänka.

De små försiktiga glädjeropen i vardagen är bitterljuva.

Det är sprucket mitt Halleluja.