Bredvid, det är där jag står

Det är en sådan plåga att stå bredvid, bredvid allt. Bredvid smärta och lidande. Bredvid julen. Jag kan inte koppla på tåget av stämning, glädje och fest. Jag står bredvid. Vad gäller julen kan jag ta det men när det kommer till min brors smärta och lidande önskar jag inget hellre än att ta skiten i hans ställe. Kanske tänker jag så för att det gör så ont att stå jämte och inget kunna göra. Kanske är det för att jag vet att det är en omöjlighet, som gör att jag modigt kan tänka att jag vill ta det åt honom. För jag tror inte på långa vägar att jag skulle kunna uthärda det bättre än han, men att stå bredvid gör så ont. Jag blir desperat, vill lindra, hitta lösningar, vill allt. Men jag står bara där och allt jag vill och önskar är en omöjlighet. Frustrationen trasar sönder mig. Jag får ont rent fysiskt. 

Morgonen är frostbiten och jag likaså. 

Vinden vilar. Fåglarna pickar ivrigt i sig maten utanför fönstret. Jag ska in i julhandeln och tillfälligt döva och distrahera mig. Vi får se hur det går.

För idag, en kall decembermorgon, känns det som att jag till och med står bredvid livet självt.