Borttappad eller inte, det är frågan..

Jag gick djupt försjunken i egna tankar, som alltid när ensamheten är mitt enda sällskap. Vandringen gick längs en hundraårig väg och jag betänkte historien, hur det levdes här i byn förr, i den by där jag nu ser mina dagar bli till år. Det är ett böljande landskap, ett öppet landskap med åkermark och kreatur. Tacksamheten sköljde över mig och jag hoppades innerligt att bönderna aldrig skulle bli ett utdöende släkte i Sverige eller i något annat land. Bönderna förser oss med äkta livskvalitet, så är det bara, vare sig man är lantis eller stadsbo. Gruset knastrade under mina fötter, vårsolen värmde och vitsipporna  bländade mig varåt jag än vände min blick. Plötsligt stannade en bil vid min sida, jag hade inte hört den närma sig, så med en smått chockad min hälsade jag på mannen som stack ut huvudet och frågade om vägen. Geografi är inte min starka sida, har aldrig varit, men att Gnesta inte ligger i mina krokar kände jag mig ganska säker på. Menar du Skärstad, frågade jag lite trevande. Nä, men Kaxholmen svarade mannen då. Gnesta, Kaxholmen, ja, borde jag ju kanske förstått, eller!?Hursomhelst kände jag mig genast lite säkrare på mig själv, till Kaxholmen hittar jag nämligen utan problem. Förklarade så tydligt jag kunde. Under tiden ser jag hur mannen inte längre kan hålla tillbaka ett leende. Låtsades inte ta notis om det men jag undrade tyst för mig själv varför han log åt mig. Upptäckte efter en stund att jag sa höger men pekade åt vänster, jag ändrade snabbt riktning med handen och betonade höger en gång till. Mannen verkade tillslut nöjd i alla fall och tackade och körde sedan vidare. Kvar står jag i mitt vanliga något förvirrade tillstånd. Alltid denna förvirring och vilsenhet. Jag måste vara född under en blekt lysande stjärna för jag har inga svar, ingen bergfast tro ingen röd tråd som löper fint genom mitt liv. Men mitt ute på vischan lyckades jag visa en annan borttappad stackare på rätt väg, så kanske är jag inte så vilsen som känslan vill få mig att tro!?