Bloggen blir en begagnad cross
30.11.2017 13:07
Min bild av dig som skapats efter de 39 år du fick leva och vara en av oss är kristallklar, grundad på blodsband och kärlek. Visste jag ALLT om dig, NEJ. Sa du ALLT till mig, NEJ, det tror jag verkligen inte. Tyckte du jag var jobbig ibland, JA, alla gånger. Tyckte jag du var jobbig ibland, JA. Fanns det en stark syskonkärlek mellan oss, JA. Samma kärlek som jag hyser till mina övriga syskon. Inget konstigt. Självklart på nåt vis. Du blev obotligt sjuk. Tiden för dig blev helt plötsligt tydligt räknad. De sista 6 månaderna av ditt liv var jag också sjukskriven. Du bodde 15 min bort och vi träffades mycket under den tiden. Du förmedlade din uppskattning över det och jag trivdes i ditt sällskap. Mycket blev sagt, mycket blev inte sagt. Mycket av MINA känslor kom till uttryck i min blogg, väldigt mycket kläddes aldrig i ord. Vi sov i soffan en del, snarkande i varsin ände. Ibland vaknade du först, ibland jag.
Fikade, löste korsord och tittade på tv. Var allt en bluff, var du en lögn? Alla sms som ofta kom på morgonen där du försiktigt frågade om sällskap, förmedlade dem något annat, betydde dom egentligen, kom inte hit!! Kanske?! Jag tror inte det men jag kan aldrig riktigt veta. Men vet du vad, jag tog dig på orden, vad annars hade jag att gå på. Du sa till mig ofta att vara ärlig med vad jag orkade och inte och jag sa detsamma till dig. Ett JA var ett JA, ett NEJ var ett NEJ. Det vi inte var ärliga med får stå för oss nu. Också ganska självklart, kan tyckas. Men inget av det jag vet säkert eller inte vet spelar någon roll. JAG vet att kärleken var min enda drivkraft och inget annat.
Att bli anklagad för både det ena och andra nu efter din död, går mig förbi.
Det är inte dina ord, därför tillåter jag dem inte att väga tungt på mitt hjärta.
Jag är inte felfri, kanske är jag den minst felfria människan på den här jorden. Men aldrig, aldrig har jag behövt väga, mäta, jämföra kärlek eller relationer. Hade jag din välsignelse över min blogg, JA, om jag ska gå på vad DU förmedlade till MIG. Du sa ofta att du gillade att läsa det jag skrev, trots att jag varnade dig för att göra det då jag till skillnad från dig inte har samma livsglädje och orubbliga positivitet. DINA ord till MIG är det jag har och haft att rätta mig efter. Var de falska, sa de inte alltid sanningen, kanske är det så. Men det får stå för dig. Det stör inte på något vis det fina minne jag har av dig, det rubbar heller inte tryggheten jag känner i vår SYSKONrelation.
Avslutar jag nu bloggen på grund av andras anklagelser mot mig, NEJ. För de som säger att jag ljugit mig igenom mina texter inser nog inte riktigt att verklighetsbilden KAN vara större än den man själv ser, den man själv har. Inte en lögn har jag kryddat bloggen med. Varför avslutar jag den nu då eller i alla fall tar en lång paus. Jo, det låter kanske märkligt, men jag ska försöka hitta en begagnad cross. Mina tankar har varit oförklarligt besatta av det en tid. Körde en del i skogen under min uppväxt, minns än idag känslan, inte så mycket farten men balanskonsten över rötter och stenar. Vilken tillfredställelse det gav mig. Varför? Ingen aning. Växte upp med 4 bröder och en syster, det grabbiga tog över och gjorde oss tjejer till pojkflickor. Allt gjordes olagligt på landet. Vid 10, 11, 12 årsåldern började jag med moped och cross, vid 15 körde jag bil. En berusande, kittlande frihetskänsla. Och väldigt tillåtande föräldrar, när jag tänker på det idag.
Nu som vuxen bor jag med min familj på landet och har ett stort behov av skogen. En cross är barndom för mig och jag tror dels att jag kan få ur mig mycket frustration och sorg på det viset, samtidigt som det blir en plats där jag får vara mig själv och kunna minnas dig ifred.
Johan, vi ses i skogen!