Bland gråa nyanser

Ännu en dag, en dag utan dig och ja, jag haltar fortfarande. Sorgen målar sommaren i gråa nyanser och glädjen är så tunn. Vi gör roliga saker, ser barnen hoppa, skutta och glädjas och jag hör att jag skrattar och socialiserar ibland, men ändå när jag lägger mig på kvällen känner jag mig så fattig på glädje. Jag har tappat förmågan att ta in omvärlden och få intrycken att bli färgstarka och mättade, ett filter ger allt en dov och sorgsen klang. Kanske är det inte så konstigt, men just det är en sorg i sig. Hoppas dock när hösten kommer att den sommaren som blev ändå kan räcka in i de mörka månaderna. Den här sommaren blev inte som önskat, den är som ett ärr i själen, men den bara blev som den blev. Just det kunde ingen av oss påverka. Hoppas kroppen suger in ljuset, värmen, grönskan och dofterna ändå, trots att jag inte riktigt kan känna det och glädjas över det.

När alla färger suddas ut måste jag gå i tro. Tro på att de kommer åter, att de finns, genom dimman, bakom molnen. När vägen inte bär mig, när livlösheten äter upp mig inifrån, kan jag inget annat än hänga i tron och hoppet. Det är min kamp just nu, att inte släppa taget.