Jag trodde att berget var kalt och ogästvänligt, att det var där inget växte, att det var där som sorg och modlöshet rann som svarta små bäckar längs de karga klippväggarna, men nu är jag osäker. Här där jag är nu, på en klippavsats, växer det faktiskt lite. En och annan blomma tittar fram i bergsväggens sprickor. Jag vilar från min klättring, jag äter mitt bröd och dricker mitt vatten och samlar ny kraft. Jag ser inte dalen nedanför mig, jag ser inte toppen och ej heller dalgången på andra sidan berget och det skrämmer mig ibland. Just nu är denna lilla avsats mitt liv, min enda fasta punkt. Kan någon stanna tiden, vill jag skrika. Stanna tiden, jag vill inte vidare. Men jag vet, hur högt jag än skriker så är livet rörelse, jag kan inte bli kvar här. Bärandes på min packning måste jag vidare, upp mot okänt mål.
Men just nu får det jag inte vet något om vänta, just nu vill jag bara vara här, på en avsats mot toppen.
