En dag hemma, ensam med min lilla tjej. Vilken kvalitetstid. Vi pusslade, jag visade var bitarna skulle sitta och hon la dit dem med ett stolt leende från öra till öra. Titta mamma, titta mamma! Vi läste böcker. Fikade på lite för tjocka pepparkakor som hon själv bakade för nån dag sen. Busade. Småpratade. Vilade en stund mitt på dagen. Sådan tid är ovärderlig. Hälsofrämjande. Avstressande. Det har varit många fina dagar med barnen på sistone. De har skänkt mig ett välbehag mitt i orons stormvindar. Som ett starkt ljus som delvis sprängt det tjocka mörka pansar jag släpar omkring på. Stegen har på så vis känts lite lättare. Marken lite mjukare. Snåret lite glesare. Är så tacksam för barnen. Vi vuxna behöver dom lika mycket som de behöver oss. Det är min fasta övertygelse.