Banden går inte av

Varje dag i över ett år har jag vaknat med min bror i mina tankar. Det kan hända att jag hinner tänka någon annan tanke innan, men då handlar den oftast om vad det är för dag och varför det skaver så i mitt hjärta? Sen när verkligheten går upp för mig, så är han där, ständigt närvarande i tanken. Hela dagen fortsätter det så. Hur är det möjligt? Att vara så upptagen av en enda person, så allt annat aldrig får min hundraprocentiga uppmärksamhet. Vi är av samma kött och blod. Haltar en i familjen, haltar alla. Kanske ska jag sluta vara så sträng mot mig själv, när jag inte räcker till på jobbet eller tillsammans med barnen. När jag glömmer saker, räknar fel, lagar äcklig mat eller kör emot refugen. Mitt halva jag är ju någon helt annanstans. Då blir även lätta saker svåra. Satt i en fullsatt kyrka igår. Äldsta dottern var med i en konsert med kören hon sjunger i och jag minns bara fragment av allt. Minns att hon sjöng duktigt på engelska i en sång, minns att jag satt bredvid en snäll kvinna som gav mig en leksak att ge till min yngsta dotter när hon började tröttna på att sitta still. Minns folkmängden. Men så mycket mer än så minns jag inte dessvärre. Efter konserten sa min man att han blivit berörd av vissa sånger. Oj, tänkte jag då, vad roligt för dig. Själv kunde jag inte memorera ett enda ord från någon av låtarna. Jag var ju inte där, egentligen, inte hela tiden.

Försöker hitta saker i vardagen som kräver min fulla uppmärksamhet, som ett sätt att vila tanken. Men det är svårt just nu, finns inte mycket som kan dra blicken från de mörka molnen på himlen. Men ibland kommer jag på mig själv att försvinna bort, som när jag skriver eller lyssnar på riktigt hög musik. Hoppas jag med tiden hittar fler hälsosamma saker att fly in i, som upptar hela mig, i alla fall för stunden.

Ofta sägs det ju att man har starka band till människor i sin omgivning. Skulle inte säga att det är en klyscha, det är ju bara så man förklarar hur det känns att stå nära någon eller några. Jag har själv sagt så, men först nu har jag upplevt betydelsen av de orden. Skulle säga att banden ibland känns för starka, för när något börjar dra och slita i dem så går de inte av. De drar mig med. Kärleken funkar så.