Balanserat liv

Ger mig ut i den ljusa, nyvakna och kalla våren. Solen bländar mig från skyn och de tappra vackra vårblommorna sträcker på sig i dikesrenen. På båda sidor av vägen står höga ståtliga träd som en skyddande följeslagare. Jag tycker om trädens tysta trygga närvaro i mitt liv. De andas evighet på något sätt, en känsla av att de alltid stått just där och sett hundra års vintrar fått ge upp för den trotsigt starka våren. Sett människor komma och gå, sett dem sörja, glädjas, tro och tvivla. Jag vaggas till en inre balans av vindens lek i granarnas draperade klädnad. Njuter så av att just nu vara vid god vigör, att känna kroppen återhämta sig efter chock, sorg och förtvivlan. 

Att få vandra i en inre vår likväl som i en yttre. Att känna hur pendeln på insidan stannat på ett behagligt mellanläge, att jag inte far runt som ett vilset löv i känslornas storm. Att allt stillat sig, att livet stundtals ligger som en spegelblank sjö, där allt tydligt går att urskilja. 

Just nu är en tid när mörker och ljus väger ungefär lika. En jämnvikt som får mig i balans.