Bakom plåtskalet

Jag gör lätt bilarna i trafiken till personligheter, som lever i en parallell värld där lag, ordning och moral inte längre råder. Det är så  lätt att bete sig oanständigt i trafiken. Plåtskalen som delvis skyddar oss från varandra verkar ibland göra det möjligt för den inte så tilldragande sidan av människan att komma upp till ytan. Vi svär, hytter med näven, tränger oss före, blinkar, tutar och stressar om så någon , bara lite hindrar vår framfart. Det är lätt att bli övermodig och kaxig med en rustning. Respekten försvinner lätt när människan inte längre syns.Det lockar så att gömma sig, i en bil, bakom en titel, i ett yrke, bakom pengar och makt, bakom anseende eller så klär vi oss osynliga och onåbara för varandra. Vi bygger murar, höga ogenomträngliga murar. Samtiden är annorlunda nu, den är inte som den var när jag växte upp. Kyliga vindar blåser. Eller är det bara upplevelsen av den som är ny? Jag ligger och  ser upp mot stjärnorna, och de ser ner på mig lika ömt, självklart och oskyldigt som när jag var barn. Men jag är förändrad, min blick är inte densamma. Något har kommit emellan mig och livet, jag också, gömmer mig ibland. Hjärtat har kallnat, förlorat sin färg under livets slipsten, men jag vill inte visa det, kan inte. Jag döljer mitt sanna jag av rädsla att förlora respekten, trots att jag egentligen vet att det är precis tvärtom. Min rustning skramlar och skaver och rymmer bara ensamhet. Jag borde nedrusta. Att våga bli sårbar väcker oftast aktning  och kärlek, trots det känns det tryggare bakom muren. Jag vill våga. Bakom varje plåtskal finns en människa.