Avklädd

Hösten, tiden då naturen kläs av sin vackra sommarskrud. Det blir naket, naturen dör, i alla fall är det just det ögat ser. Löven singlar till marken och lämnar grenarna helt bara, gräset böjer sig mot marken, det mesta tappar färg, liv och form. Kvar blir en skog av skelett med undantag för en del barrklädda soldater som håller stånd även mot kyla och mörker. Hösten kommer ofta med ett lugn till min själ. Det är tid för viss vila och som kontrast till sommarens intensitet är det skönt, trots att jag har svårt att släppa taget om den varma och ljumna tiden på året. Jag speglar mig lätt i hösten, den gör mig synlig inför mig själv. Den skänker mig tröst. Mitt eget avklädande får ett hem i naturen, som en gemenskap med likasinnade.I naturen behöver jag inte vara stark, jag kan släppa alla fasader och masker som jag envist bär omkring på i vardagen. Det är jobbigt att låtsas vara stark, jag är inte det, inte längre. Men samhället är inte byggt för svaga, i det svenska samhället tolereras knappt det mänskliga, vi bör vara extraordinära för att passa in, så därför döljer jag min själs alla brister efter bästa förmåga. Men inte i naturen, där trivs jag, där vågar jag visa mig avklädd, där är avklätt vackert och det bästa, där är allt inte vad ögat ser. Det till synes döda ruvar på liv.