Att vakna med knutna händer

Vissa dagar tackar jag Gud för mitt mentala ärr som så lätt
spricker vid påfrestning, är så tacksam för att jag inte höll ihop när du föll
isär. Tiden. Varje timme, minut och sekund jag fick med dig tack vare det är
ovärderlig. Den finns lagrad inom mig och gör dig så extremt levande. Ofta när
jag är ensam, inte sällan just på morgonen upplever jag din närvaro så stark.
Ser ditt rörelsemönster, dina kläder, ansiktsuttryck och hör din röst. Som att
du ändå finns precis här bredvid. Det är en överväldigande känsla som oftast
tvingar fram tårar i mina ögon. Men gråt inte, jag är ju här nu, säger du till
mig då. Okej, okej, jag ska inte, hör jag mig själv tänka om och om igen. Biter
mig i läppen, anstränger mig till det yttersta för att inte visa dig att jag
blir ledsen när du puffar på mig. Jag klarar mig ett tag, sen när det inte
längre går brukar jag gå in på toaletten, släcka lampan och gråta ut. Tänk du,
jag är rätt klurig jag också. Men du ser mig där också, eller?!

Dagarna fortsätter att gå. De är så fyllda med innehåll att
bearbeta sorg inte riktigt får plats. Ibland tror jag att jag kommit väldigt långt,
accepterat, gått vidare. Men kroppen talar sitt eget språk och den säger mig
något helt annat. Något händer om nätterna när jag sover. Sen en lång tid
tillbaka har jag vaknat med knutna händer. Knogarna är vita och händerna helt
bortdomnade. Jag får bända upp fingrarna och sen skaka ner blodet i dem. Vaknar
ofta trött som efter en strid. Din kamp är över men min fortsätter. Det är som
om jag krigar när jag sover, försöker besegra min rädsla för livet, försöker
hitta en väg ut ur den nya verklighetens snårskog och tillbaka till den gamla. Kroppen
lider av någon slags fantomsmärta. Den har inte accepterat och jag tror att den
aldrig kommer göra det. Men den är över nu, kampen. Du vilar. När du nu
ändå är där och puffar på mig ibland, kan du inte öppna mina knutna händer om
nätterna. Jag vill inte att livet ska bli ett motstånd jag måste forcera, vill
inte fastna i kampen. Trots att jag haltar på så många områden måste jag inse
att det nu är läge för vila - öppna mina händer, luta mig tillbaka och våga ta
emot av det livet fortsätter att ge mig.