Att plockas isär för att bli hel

o

Lager efter lager. Som på en lök. Skalar livet av mig. Det finns inga fasader kvar. Inga tankar att tänka och genomföra som "om jag gör såhär kommer de tycka om mig", "om jag säger såhär blir jag populär", "om jag köper det här blir jag med i gänget" eller om jag presterar det här får jag anseende". Nä, det är tomt. Ibland lyckas jag med ett falskt leende när det känns som det behövs, i övrigt ekande slut på "dräkter".

Det är en process - livets. Har jag valt den? Nej. Men jag ser den, vad den gör med mig. Resan har varit lång. Smällarna har varit brutalt hårda. Ibland skaver det bara. Vad blir kvar? Det råa. Det verkliga. Ibland är det otäckt att se sig själv utan något "smink". Allt är inte vackert och det finns inga filter gentemot omvärlden. Känslor känns och uttrycks. Smärtan vägrar tryckas undan. Ilskan ryms inte i en bur. Glädjen går inte att hålla tillbaka. Jag tvingas till val för att överleva. Det går helt enkelt inte att spela ett spel. Varje utmaning i livet möter jag "naken". Utan rustning och vapen. Livet lever mig. Jag är inte död än. 

Vilka står fortfarande vid min sida? Inte alla. Men vissa har aldrig lämnat. Då är det på riktigt. Vilken nåd.