Att fortsätta gå och tro

Det är särskilt jobbigt om kvällarna nu. När mörkret kommer tidigare, dagarna krymper och det tycks som tillvaron tränger in mig i ett hörn. Jag blir orolig lätt, för allt, mer än vanligt. Önskar så att jag hade något fast underlag att vandra på, men allt gungar för tillfället, allt jag brukar hålla i finns inte där för att stödja mig längre. Jag splittras och försvagas. Hela situationen suddar ut min inre karta och jag känner mig så bortkommen. Vad gör jag då? Vad tvingar livet mig till? Att fortsätta gå. Trots att jag helst bara vill sätta mig ner och skrika, eller sticka huvudet i sanden och låtsas som om smärtan inte finns, så måste jag bara vidare. Jag kan inte välja. Att varje dag sätta den ena foten framför den andra, trots att den täta dimman inte ens visar en meter av min fortsatta stig. Jag tror mig snart falla över ett stup eller ramla i ett bottenlöst hål. Trots det, måste jag fortsätta gå. Bara gå. Och gå. Tills den dagen kommer då benen inte bär mig längre. Då måste jag tro att en annan kraft tar vid. Att jag faller i någons famn. Handlöst.

Tappar jag den tron, tappar jag allt.