Är vi alla hemlösa?

Jag är inte någon bakåtsträvare, inte direkt. All utveckling som sker runt mig i samhällets alla hörn, hela tiden, tror jag och vet jag, är inte av ondo. 

Men ändå är det något med framåtskridandet som skaver i mig, ibland omärkbart och ibland på ett sätt som framkallar ångest. Försöker så gott jag kan att tydliggöra för mig själv, vad det är jag mår dåligt av. Tror att den del av utvecklingen som tangerar det "sjukliga", det som i mina ögon är onödigt och som jag uppfattar det, endast drivs av ett begär efter mer, får mig på fall. När vi river och bygger nytt, när vi förkastar och förbrukar och när vi utan rimlig anledning söker förnyelse. Som ett ombytlighetens avguderi. Jag kämpar själv emot dess slaveri med all min kraft. 

Bilden jag ofta har inombords och som för mig speglar samtiden, är ett hjul som bara snurrar fortare och fortare, tills vi alla en dag slängs ut ur det och allt stannar för gott. 

Parallellt med utvecklingen målar vi ett missvisande konstverk. Vi slipar och spränger bort det som inte passar in i nutidens "perfekta" tavla. De sjuka förpassas till sjukhusen, döden pratar vi inte om, de gamla och svaga bortprioriteras i budgeten och tiggarna på gatan får oss på dåligt humör. 

Jag tror vi tappar något på vägen när vi så blint jagar endast det fullkomliga. Vi missar HELA bilden, livets ALLA nyanser och människans mångsidiga natur. Resultatet blir inte ett samhälle fullt av lyckliga och hela individer, vi blir vilsna. Vi jagar förgäves efter något att fylla tomrummet inom oss med. Och vi står på tå för att passa in i bilden som samhällets fana visar.

En sak är jag helt säker på, för egen del, att så länge det inte lämnas rum lediga för det svaga, bristfälliga och ofullkomliga, kommer jag aldrig hitta ett hem i det här landet.