Vågar inte hoppas

Jag sitter i min skrivarfåtölj och tittar ut genom fönstret. Vädret är grått, men jag kan nästan ana en vår titta fram och flirta lite med mig bakom kulisserna. Men idag bryr jag mig inte. Vad är en vår, egentligen? Allt runt mig bara snuddar vid mig för att sedan stötas bort av min likgiltighet. Jag är inte glad. I stunden hittar jag inget värde i nåt. Sorgen kommer i vågor och idag har den bestämt sig för att dränka mig. Det gör så ont. Smärtan äter på mig inombords, som en gam som sliter i kvarlevorna på ett kadaver. 

Varför är du på väg bort? Det kommer inte gå, du kommer ta med en så stor bit av mig. Vad blir kvar? Går det att fortsätta leva? 

Snön blir till vatten och droppar från taket. Vintern gråter med mig. 

Jag sitter på ett mjukt och ulligt fårskinn men det känns hårt och skavande. Kläderna som verkligen inte sitter åt någonstans känns obekväma. Teet som enligt påsen skall ha en smak av kanel, kardemumma, rabarber, jordgubbar och vanilj - smakar skit. 

Tårarna bränner så förtvivlat.

Och jag kan inte ens avrunda denna texten med en svag förhoppning om att det säkert blir bättre imorgon. För just nu är hoppet så tunt och bräckligt att jag vågar inte hålla i det alls. Inte ens för en liten stund...