Älskade syskon

Jag har världens bästa syskon. Vi är sex stycken med något års mellanrum. Vi har växt upp tätt, gjort mycket ihop då vår mor var hemma med oss i 14 år.  Alltid haft varandra. Sprungit genom landskapet där hemmavid, utforskat, lekt, och gjort hyss emellanåt. Sen växte vi upp, försvann åt lite olika håll och en period av mycket småbarn tog vid som stulit mycket av tiden och fokuset på umgänget just oss syskon emellan. Men nu sluts ringen tajtare igen, nu behöver vi varandra mer än nån gång tidigare. Nu hämtar vi styrka hos varandra, nu gråter vi tillsammans och skrattar likaså. Men nu sitter jag här, på min kammare efter en hel dag med sol och syskon och lyckan föder alltid en smärta så skrämmande djup. Tårarna rinner sakta ner för mina kinder när mörkret i den ljuva sommarkvällen sakta sakta sänker sig när solen försvinner bakom träden. Baksmällan kommer alltid med lyckan nuförtiden. För jag är så dödens rädd att mista det jag uppskattar så mycket. Idag har det varit vi sex mot världen, inte en smärtans pil har fått komma i närheten. Men nu, när jag ska sova, är det jag ensam mot bråddjupet.