Allvarligt värre

Att ta sig själv på allvar, sägs vara sunt och nog är det väl så, i alla fall med orågade mått. För att ta sig själv på för stort allvar tror jag sällan leder till något gott. Det är så lätt att trampa snett och sakta nästan omärkbart halka ner i narcissismens gyttjiga dike. Där  svärtar leran ens syn och lägger sig som ett lock över både kropp och själ. Då börjar tankarna gå i cirklar, oförmögna att hitta ut ur jagets slaveri. Nä, allvaret har en baksida, helt klart. Och det är så svårt ibland att balansera på den smala vägen, att inte trilla dit. I detta individualistiska samhälle tror jag narcissismen trivs, den när sig och växer sig stark i det dolda. Att sätta sig själv och sitt liv i proportion till alla andra liv är ett vapen i kampen mot det allvarliga allvaret.  Mitt liv, min tid i tidens hav är bara en droppe. En värdefull, unik och viktig på sitt sätt men fortfarande bara en droppe. Tillvarons vara eller icke vara vilar inte på mig, tack och lov. Jag spelar en biroll, jag kan röra mig fritt i kulisserna, jag kan göra fel, göra bort mig, missta mig, det är inte hela världen!