Allvaret jamar vid min säng

Jag är rädd. Mörkret tätnar och odjuret stirrar mig rakt i ögonen. Gode Gud, låt ovädret passera, låt de mörka molnen stanna i horisonten. Hjälp mig, jag vill inte drunkna i flodvågen. Gode Gud. Vaknar mitt i natten, svettig som av en mardröm. Men minns ingen ond dröm utan  väcks av en katt som jamar, högt och tydligt. Även efter att jag slagit upp ögonen och famlar med blicken runt i rummet, jamar den. Väcker min man. Men han hittar INGEN katt! Jag börjar bli galen, börjar tappa förnuftet. Varför blev jag väckt? Springer runt och kollar barnen, men de snusar tryggt i sina sängar. 

Kan inte somna om, smärtan biter inombords som kylan gör utanför fönstret. Det som gör ont är gränslöst. Vill ringa brorsan, men det är ju mitt i natten. Finns det någon som behöver sina sovtimmar är det ju han. Hur skulle det verka? En nojig storasyster som ringer mitt i natten och bara vill höra en röst, ett andetag, för att jag blivit väckt av en katt, som inte finns. 

Börjar tappa fotfästet. Borde försöka somna om, men tårarna rinner. Huvudet alarmerar allvar. Sirenerna gör mig döv. 

Jag kan inte besegra monstret som blockerar min väg, ändå kan jag inte sluta slå och fäktas. Kärleken ger aldrig upp, det går inte. Kampen gör mig alldeles matt och nu även från mina sinnen. Jag börjar tappa greppet. Men jag hörde ju den, så tydligt. När dagen bryter himlens mörker, hoppas jag innerligt att jag hittar vår katt inne. Annars vet jag inte var detta skall sluta.