Alldeles nära

Bakom en annan dörr. I ett annat hus. Alldeles nära. Där är just nu tragedin omätbar. Så nära, så nära. Kan nästan ta på sorgen och mitt hjärta värker när jag tänker på den familjens nya brutala verklighet. En livskarta som i ett ögonblick slits i stycken. Hur kan elände slå så blint? Kunde likväl varit jag. 

När ett annat liv upphör så hastigt går det upp för mig hur tunn tråden till livet egentligen är. Hur lätt den brister. 

Hur nära vi vandrar döden, hur ett ögonblick kan rycka mig bort. Bort från nära och kära. Bort för alltid. 

Ibland upplever jag livet som en suck, så tillfälligt och ogreppbart är det.

Det mörka gör mig nästan förlamad denna kväll, förmår varken glädjas eller känna någon tacksamhet över det jag har. Att jag lever. Tomhet och vanmakt äter upp dessa känslor just nu och jag får ingen ro. Så mycket elände. För mycket elände. Jag orkar inte mer. Och så denna mörka årstid som ackompanjerar allt. 

Jag svävade inte på några sorglösa vindar innan, så denna kväll gör mig inte lättare precis. Den naglar fast mig i hopplöshetens dy. Det är bara så det känns, just nu.

Jag kände dig inte. Men ditt öde skaver och smärtar i mitt hjärta ändå. 

Mina tankar går till dem som nu tvingas leva i ditt tomrum. Du bodde ju här, alldeles nära.