Våra två röda bilar står fint parkerade framför vårt hus. Det syns inte utanpå vem som är dugligast och mest omtyckt. Plåtskalen är förseglade och avslöjar inte skavankerna på insidan som gäckar oss år ut och år in. Ingen av bilarna slår särskilt högt på statusbarometern. Så är det när man bor på landet, då får man välja bort status och nöja sig med två halvskruttiga istället för en fin. Den större av bilarna är den vi använder mest. En helgens baksmälla måste ha påverkat tillverkarna denna dag när vår bil blev till, känns som vi bytt ut allt sen vi köpte den. En del av felen har vi orsakat själva men långt ifrån alla. Min inre dialog om den där bilen har varit allt annat än vacker, hatet har vuxit och helt förmörkat min syn. Den är helt klart inte värdig! Visst den har tagit oss några mil men till vilket pris?! Den andra däremot sköter sig klanderfritt och det får till följd att jag sjunger lovord över den.
Den nästan dansar sig igenom alla besiktningar och kostar oss knappt något mer än bränslet den gör av med. Jag älskar den. Jag blir på gott humör så fort jag ser den och försöker få den andra sämre bilen att mer efterlikna sin kompis.
Häromdagen när jag hörde ett illavarslande skrapande ljud från bromsarna på olycksbilen slog det nästan blixtrar om mig.
Såg hur julklappspengarna fick vingar och retfullt försvann ur min åsyn.
Inte nu igen!!! Men då slog det mig, vilken världslig måttstock jag använder för min kärlek. Förtjäna hit och förtjäna dit. Nä , det är inte äkta kärlek. Äkta kärlek är ju villkorslös.
Vad är det som säger att bilar inte behöver det likaväl som vi människor. Jag kände mig hemsk och bestämde mig då för att tänka om, börja tänka lite mer kärleksfulla tankar om "skruttbilen" , istället för att förbanna den hela tiden. Och detta trots alla dess brister och fel.Det är svårt men det känns bra mycket bättre. Och om det kom som ett svar på min villkorslösa kärlek eller ej vet jag inte men det skrapande ljudet upphörde.Jag älskar dig trots din "skruttighet", vem önskar inte få höra det?! Så nu är vi kompisar, vi är snälla mot varandra. Men du är dyr i drift brukar jag ropa till den med glimten i ögat. Och när jag tänker efter, vem är inte det!?
