Aldrig nånsin

Regnet uteblev, hade förväntat mig att dropparna skulle gäcka midsommarfirandet, men inte en enda föll. Idag är dagen efter. Tvingar fram stegen och ändå går det för fort känns det som, sneglar avundsjukt på snigeln vid vägkanten. Dröjer med blicken på vår väg som vrider sig i ett krön bakom granarna som står alldeles intill vägen. Jag ser inte vart den leder. Vad finns vid vägs ände?  Stannar upp. Fastnar i stillheten, i tystnaden och i kvällssolens strålar som samlas i flock i ögonvrån. Vinden viskar över ängens hår och jag försvinner bort, jag slits från det jag har runt mig och börjar istället försöka hantera en framtid jag inte vet något om. Jag blir döv för barnens prat, känner inte blommornas doft och ser inte sommaren. Glädjen rinner ifrån mig likt en vilt rusande fors och sorgen tar vid. Tvingar mig efter en stund tillbaka till en verklighet som är vacker och smärtsamt skön. Önskar jag kunde låsa ögonblicket, stanna tiden och stänga in den här sommaren i en kista och slänga nyckeln i ett hav djupare än min värsta förtvivlan. 

Jag vill inte till framtiden, jag vill inte att aning skall bli till visshet och jag vill inte att min värsta fasa skall få konturer. Aldrig. Aldrig nånsin.